VARNING! Ägare till elorglar av märket HAMMOND, tillverkade före år 1980, uppmanas att genast ta del av elsäkerhetsvarningen längre ner i följande text. Vid kontroll i vår verkstad inför renoveringsuppdrag, har mycket allvarliga säkerhetsbrister upptäckts i gamla SEMKO modifieringsarbeten på vissa modeller.

CHICAGO 1934 - A Star is Born
Snarare som ingenjör än som musiker, uppfann Laurence Hammond sin synkronelmotor, vars största merit är att den håller absolut konstant fart. Den låser sig in på nätströmmens pulser, som i USA är 60 per sekund (60Hz) och i Europa är 50Hz. Än idag orsakar detta tekniska komplikationer. I sökandet efter en tillämpning för sin motor, utnyttjade Hammond den först i en elektrisk klocka, och sedan som hjärtat i världens första elorgel.

The Hammond Clock Co.
Laurence Hammonds synkronmotor drev en elektrisk klocka i början.

Han skapade ett musikaliskt mästerverk, som än idag på många sätt är oöverträffat. På ett genialt, pedagogiskt och ergonomiskt sätt skapade han ett relativt billigt instrument med miljontals olika klanger. Hans orgel var flyttbar, kompakt och lämpade sig även för annan musik än sakral - nämligen till gospel, blues och jazz. Snart stod en Hammond i så gott som alla frikyrkor, konsertsalar, biografer och nattklubbar. I Chicagos sjudande musikliv blev Hammondorgeln snabbt ett nästan lika vanligt förekommande instrument som pianot. Idag står olika orgelmodeller i otaliga kyrkor runt om i Sverige, och de är mycket uppskattade där man önskar spela mer än enbart sakral musik. De större, något äldre modellerna är till stor del identiska med den som lanserades i Chicago, år 1934!

Tonhjulsgeneratorn, den stora, ofantligt komplicerade enheten i orgeln som alstrar instrumentets 91 tonala beståndsdelar, blev från mitten av sjuttiotalet ersatt med transistorelektronik. Vissa av dessa nya modeller var magnifika instrument, medan andra modeller har fallit i glömska. På 70-talet började en svår tid för Hammond, då konkurrenter satsade på stämmor som härmade andra musikinstrument - banjo, trombon, hawaiigitarr mm - och Hammond blev då tvungen att följa några steg efter. Hammonds nya modeller präglades, som vanligt, av ett spektakulärt orgelljud, och efterkrigets köpstarka och nyfikna konsumenter frestades av färggranna knappar med exotiska instrumentnamn. Fixeringen vid antal finesser tilltog, och utvecklingsbanan för hemorgeln och kyrkorgeln gick åt skilda håll. En del modeller från -70 och 80-talet är bland de bästa tänkbara för vissa kyrkors behov av varierande musikstilar.Trots bristfälligt underhåll fungerar de flesta hyfsat än idag.

En Concorde från 1980. Mäktig, mångsidig och imponerande.

 

SVERIGE 2002 - Dags Att Agera
De flesta äldre Hammondmodeller med helmanual och bas, dvs de större modellerna, är väl meriterade för kyrkobruk, speciellt där ett Lesliekabinett är tillkopplat. Om orgelns underhållsskötsel har utförts som det ska, är en del i rätt bra skick. Om underhållet är eftersatt så är orgeln naturligtvis sämre. I vilket fall som helst, är det dags för alla modeller tillverkade före år 1976 att genomgå en renovering. Här är det viktigt att man talar i klartext. En vanlig "service", eller en "genomgång" är ett otillräckligt sätt att beskriva åtgärdsarbetet som i nuläget krävs. Först och främst måste orgeln och ev. Lesliekabinettet in på en specialistverkstad, där en grundlig undersökning görs för att fastställa vilka brister orgeln har. Vissa problem är rutinmässiga för de flesta modeller, medan anda problem är mer ovanliga och kräver felsökningsarbete med specialmaskiner och testutrustning. Efter ett grundtest kan ett kostnadsförslag tas fram, men ibland kan oväntade problem dyka upp under arbetets gång som kan påverka slutsumman. Man brukar också passa på att modernisera vissa funktioner, speciellt Lesliestyrningen och orgelns allmänna elsäkerhet. En del åtgärder är obligatoriska - se nedan. Här vill vi gärna uppmärksamma några svåråtgärdade fel som numera påträffas allt oftare. Se också 'The Hammond X-Files'.

  • Från början av 60-talet till slutet av 70-talet har Hammond i sin tillverkning använt en dammtätningslist av skumgummi. Materialet vittrar sönder till en svart, klibbig gegga som är frätande. Där massan ligger i kontakt med känsliga delar och elektronik, sker en successiv förstörelse. Mest utsatta är ABC-modellerna, dvs A-100, B-3, C-3 osv, samt Concorde. Saneringsarbetet har svårighetsgrad 5. Se 'Hammond Task Grading'.
  • Tonhjulsgeneratorn i modellerna från före ca år 1969 använder 47 st filterkondensatorer som är föråldrade och måste bytas. 18 st liknande kondensatorer på vibrato delay linen måste också bytas. Svårighetsgrad 4-5.
  • Kontaktskenorna under tangenterna (s k busbars) på tonhjulsmodellerna är ofta slitna. Hanterings och tillverkningskompetens i ädelmetall krävs för åtgärdsarbetet. Obs! Vi vill bestämt avråda från användning av sk "busbar shifter", eftersom detta kan orsaka mycket besvärliga problem, t ex kronisk dålig tangentkontakt, toner som hänger sig och bortfall av perkussion. Svårighetsgrad 5+

ELSÄKERHET I HAMMONDORGLAR
En varning till alla ägare av Hammondorglar tillverkade före ca år 1980.

Fram till relativt nyligen hade det svenska elsäkerhetsinstitutet SEMKO ensamt ansvar för test och åtgärdskrav över samtliga elektriska apparater som kopplas till nätström. Visst samarbete skedde med Norge, Danmark och Finland. Man ansåg att dessa elsäkerhetskrav var de strängaste i världen, som också kan förklara mängden nitisk korrespondens mellan dåvarande Svenska Hammond och SEMKO (finns delvis arkiverat hos oss). Vi får idag utgå ifrån att SEMKO´s personal från 60 och 70-talet var kompetenta och pålästa, men med facit i hand kan man konstatera att missförstånd, tvivelaktiga beslut, olämpligt materialval och slarvigt utfört arbete ligger till grund för att många äldre exemplar av orglar idag är fullständigt livsfarliga. Orglarna, i det skick de lämnade fabriken, höll en utomordentlig hög tillverkningsstandard, och elsäkerhetsnivån ifrågasattes inte i andra länder. I nuläget är en diskussion om hur situationen ska lösas mer relevant än om hur den uppstod.

I detta stycke diskuteras de farligaste och vanligaste bristerna, och ger förslag till åtgärd. Tills åtgärdsarbetet är fullbordat bör inga andra ingrepp göras i orgeln t ex smörjning, rörbyte mm. Bristerna gäller samtliga tonhjulsmodeller fram till år 1974, men berör olika exemplar och modeller i olika grad, eftersom modifieringarna verkar vara osystematiska och godtyckliga. Varje orgel måste undersökas för sig.

  • Nätkabeln är ofta skadad (har klämts under orgeln eller fastnat när orgeln flyttats). Den har ingen jordad ledning, dvs den är 2-ledarkabel. Stickproppen är ojordad. Den delen av kabeln som ligger inmonterad i orgeln är ofta förhärdad, och isoleringen spricker vid beröring.
    Åtgärd; Byt ut kabeln med en löstagbar sk sladdställ/apparatsladd försedd med jordad stickpropp i ena änden och europlugg i andra änden. En europlugg med inbyggd säkringshållare monteras på orgelns baksida. Denna säkring blir då orgelns huvudsäkring. Treledarkabel kopplar europluggen till de ursprungliga inkopplingspunkterna, och kopplar jordledningen till generatorns chassi.

Dåliga nätströmskablar är farliga.

Så ska inkopplingen av nätström se ut.

  • En oisolerad säkringshållare ligger ofta på vänstra innegaveln (huvudsäkring). Denna är lätt beröringsbar, speciellt då man smörjer motorn, och är livsfarlig eftersom den är kopplad direkt till nätströmmen. Åtgärd; Funktionen övertas av europluggens säkring, och den gamla säkringshållaren demonteras.
  • En mindre isoleringstransformator ligger ibland på samma gavel, och förser motorn med ström. Inkopplingspunkterna (4 st lödöron) på transformatorn är inte heller isolerade, och är därmed livsfarliga.
    Åtgärd; Fyra rejäla klickar byggsilikon eller dylikt räcker för att lödöronen inte ska vara direkt beröringsbara. Eftersom transformatorns in och utspänningar är lika, kan den helt enkelt kopplas förbi och plockas bort. På modellerna där transformatorn hamnar nära vibratots delay line, läcker ett nätbrumfält in i vibratot, t ex A-100, B-3, C-3, M-100. Då är det fördelaktigt att plocka bort transformatorn. Den har i övrigt minimal skyddsfunktion.
  • VARNING! LIVSFARA! På vissa modeller, t ex E-100, E-200, E-300, finns en pertinaxplint monterad utanpå huvudförstärkaren, med 5 till 7 oisolerade säkringshållare. Spänningen mellan bredvidliggande hållare uppnår 960 volt, som är över fyra gånger högre än nätspänning. Det kanske verkar osannolikt att man skulle beröra två strömförande punkter samtidigt, men det är precis det man gör när man byter säkring. Det finns ingen varningstext överhuvudtaget på orglarna, eller påminnelse om att alltid dra ut kontakten från väggen innan ingrepp påbörjas.

Oisolerad säkringsplint med dödliga spänningar!!


Åtgärd; Med tanke på hur allvarligt detta är, ber vi att ägare till sådana modeller kontaktar oss. Helst ska förstärkaren, eller hela orgeln skickas till vår verkstad i Göteborg för ombyggnation.

Det var meningen att S-märkningen som alla Hammond tonhjulsorglar hade en gång i tiden skulle borga för hög elsäkerhet. Det visade sig vara tvärtom. Tyvärr måste vi nu betrakta vissa som livsfarliga. I saknad av direktiv från myndigheterna om ställningstagande till gamla Hammondorglar, måste vi utgå ifrån egna riktlinjer baserade delvis på dagens bestämmelser, och delvis på vad vi själva erfar är modellernas svagheter och styrkor.

  • Nätkabeln ska vara löstagbar.
  • Starkströmsbrytare ska vara 2-poliga, inkl. den till startmotorn.
  • Inklopplingar på startmotorns lödplintar ska skyddas med isolermassa.
  • Orglar och Lesliekabinett ska förses med 230 V indikeringslampa väl synlig från framsidan. De gamla 6,3 V lampor kopplade till glödspänningen avskaffas.
  • Påsättning och avstängning av Lesliekabinett som står permanent stationerade i t ex kyrkor, loger eller bostäder, ska ske automatiskt från orgeln.
  • Ett välgenomtänkt säkringssystem ska skydda alla nyckelpunkter i elkretsarna, med lämpliga val av säkringshållare, säkringstyp (trög eller snabb) och strömstyrka.
  • Slutstegsrör och likriktarrör äldre än 30 år ska alltid bytas ut, om de inte kan testas i rörtestapparaten (gäller orglar/Leslien som inte tagits in på verkstad).
  • Styrningssystem till motorhastighet i Lesliekabinett med rörförstärkare arbetar med högspänning (modell 25, 22H, 122, 142, 145, 147, 251, 351). Detta byts helt ut mot ett modernt system som styrs med lågspänning, och som utnyttjar störningsfria halvledarreläer.

Vi är medvetna om att ägare till äldre Hammondmodeller kan bli oroliga efter att ha läst igenom den här informationen. Frågor om hur Er orgel eller Leslie påverkas kan vi besvara per telefon, då vi även kan ge förslag till handlingsplan. Då behöver vi veta modellbeteckningar på både orgeln och Lesliet, samt hur väl de fungerar i övrigt. Telefonnummer till verkstaden är 031-26 60 67. När den är obemannad är telefonsvararen inkopplad.

ORGELVAL FÖR KYRKOR
Piporgelns påverkan på Laurence Hammonds design av sina nya, elektroniska kyrkorglar är uppenbar, och till viss del synlig än idag. Hans revolutionära drawbars-reglage fick fot-talsbenämningar; en 4' drawbar t.ex ger ett ljud som är en oktav högre än 8' drawbaren, eftersom en pipa som är hälften så lång som en annan, ljuder en oktav högre. Han kallade övremanualen för "swell", och undremanualen för "great". Volympedalen kallades "swell pedal". Förvalstangenterna längst till vänster inställdes alltid i fabriken till välkända piporgelstämmor som diapason 16', principal 8' mm.

Ett typiskt val av förinställningar från 1937.

Ibland uppkom hetsiga diskussioner bland kantorer som argumenterade för- och nackdelar mellan Hammond respektive piporgel. Men Hammondorgelns hyfsat musikaliska prestanda i förhållande till sitt rimliga pris, gjorde den till ett populärt val i mellanstora och små kyrkor. Dessutom fick orgelns klang ett rejält lyft i början av 60-talet, då Leslie introducerade mer sofistikerade tonkabinettmodeller, med kraftiga rörförstärkare och två rotorer. Marknadsföringen från Leslie under den tiden var starkt inriktad på framhävning av Hammonorgelns förbättrade sakralorgelljud, och en Hammond med ett Lesliekabinett blev en standardkombination i gospelkyrkor. Nu, när man från ett historisk perspektiv kan betrakta Hammond och Lesliets utveckling och tillämpning, står det helt klart att kombinationen skapar ett musikaliskt mästerverk som i många sammanhang är oöverträffat. Under de gångna sjuttio åren har Hammond och Leslie producerat ett stort antal olika modeller, och vi ger nu råd om vilka som är bäst och vilka som ska undvikas.

  • Små modeller s.k. spinett modellerna, tex L-100, M-100, T-100/200/500 mm, är egentligen för små för att spela kyrkomusik på. Standard manuallängd är 5 oktaver, men dessa modeller har bara 3½, så totalt fattas det 32 tangenter och 12 baspedaler!
    En kantor blir frustrerad av detta, och en pianist (som ofta är den som spelar orgeln) blir helt förvirrad. Utskrivna noter till psalmer kan inte spelas utan bearbetning. Även om den vanliga organisten har lärt sig detta "tolkningsarbete", blir det besvärligt för andra som vill spela från noter.

L-100 saknar många tangenter för sakral,- och klassiskmusik.

  • Dåligt skick? Endast en Hammond och ett Leslie som är i tämligen gott skick ska stå i en kyrka. Driftstörningar i slitna instrument är garanterade att inträffa vid de mest olämpliga tillfällen.
  • Kapade orglar. Under inga omständigheter ska en Hammond eller Leslie användas, som är kapad eller ombyggd för orkesterbruk. Det är raka vägen till en katastrof!
  • Helmanualer och helpedal är bäst. De bästa modellerna, som vi har erfarenhet av, är A-100, DME-100, R-100, Concorde, Commodore och Console 820.



A-100
Fördelar... känd, klassisk modell. Starka tangenter och knappar. Programmeringsbara förinställningar (18 st). Efterklang (bra i dämpad miljö). Eget ljudsystem, dock utan Leslieljud. Inbyggd rörförstärkare kan driva små förstärkarlösa Lesliekabinett. Scannervibrato; bra till gospelljud.
Nackdelar... krångligt att starta, med startmotor. Lägsta oktaven i 16' drawbar på övre/undremanual saknas; den är repetering av näst lägsta oktaven. Inget färdigt Leslieuttag, det måste monteras. Ingen sustain i baspedaler, men kan byggas till genom tillsatselektronik.

A-100, en välkänd klassiker i Hammondvärlden.

DME-100 (Se DME-100 under Marketplace)
Fördelar... scannervibrato; bra till gospelmusik. Efterklang (bra i dämpad miljö). Starkt inbyggt ljudsystem, med 40 watt rörförstärkare som kan driva Lesliehögtalare direkt. Självstartande synkronmotor. Behaglig klang i baspedalerna. Är alltid försedd med Leslie uttag/kontroll.
Nackdelar... lägsta oktaven i 16' drawbar på övre/undremanual saknas; repetering av näst lägsta oktaven. Bassustain saknas, men kan byggas in. Programmeringsbara förinställningar saknas.

R-100
Utomordentligt passande modell till kapell eller loge (Oddfellow, Frimurare osv), som inte behöver något fristående Lesliekabinett eftersom den innehåller ett påkostat Lesliesystem.
Fördelar... suveränt inbyggt ljudsystem. Lägsta oktaven i 16' drawbar på båda manualerna är i den korrekta oktaven, dvs tonerna går ända ner till 32 Hz! Efterklang. Belysning till manualerna och noterna (mycket användbart om belysningen i lokalen dämpas). Sustain i samtliga baspedaler. Självstartande synkronmotor.
Nackdelar...tung. Förinställningar saknas. Den inbyggda rytmapparaten demonteras av oss i verkstaden.

R-100, perfekt för den lilla salen.

Concorde
Mäktig och mångsidig modell från 80-talet, som klarar alla musikstilar utom jazz. Passande i mellanstora och stora kyrkor. OBS! Måste saneras av frätande tätningslist.
Fördelar...tämligen magnifikt musikinstrument. Inbyggt Leslie. 15" bashögtalare. Hörlursuttag. Uttag till separat Lesliekabinett. Lägsta 16' manual drawbar i korrekt oktav. Förinställningar (18 st). Fenomenalt bra ljudkvalitet i baspedalerna. Många stämmor utöver drawbars.
Nackdelar...något föråldrad rytmapparat som inte går att demontera. Förinställningarna är ej omprogrammeringsbara. Låsbart lock saknas, och bör därför utrustas med "hemlig" huvudströmbrytare.

Concorde, kungen bland Hammondmodeller från 80-talet.